Gott & Blandat

Att prova vin
Ett vin kan vara välgjort och hålla en hög kvalité utan att falla alla i smaken, men genom att prova vinet på ett uppmärksamt sätt kan man lära sig att bedöma till exempel druvsort, ursprungsregion, framställningsteknik, lagring osv. Man kan också avgöra om det är ett välgjort kvalitetsvin, utan att blanda in sitt personliga tycke och smak. Att prova vin skiljer sig lite från att bara dricka vinet. Det går att optimera förutsättningarna för att kunna bedöma vinets olika karaktärsegenskaper och även kvalitén. Några saker man bör tänka på är att det ska finnas ett vitt underlag att hålla upp glaset över, detta för att bedöma färgnyansen och intensiteten. Ljuset i rummet ska helst vara vitt och tillräckligt, inte för varmt och gult som till exempel levande ljus, någonting som ju annars passar mycket bra vid vanligt vindrickande! Man ska försöka att inte förvirra smak- och doftsinnet så parfym, tobak, tuggummi etc ska undvikas innan och under provningen. En stor bukett liljor i rummet vore till exempel inte en bra idé. Den mest anmärkningsvärda skillnaden mellan att prova vin på ett seriöst sätt och att bara njuta av ett vin är att man faktiskt bör spotta ut det istället för att svälja det. Det här sistnämnda var vi väldigt skeptiska till i början men vi har fått ge med oss. Uppmärksamheten och förmågan att urskilja subtila nyanser sjunker faktiskt ganska snabbt om man inte spottar och det är väldigt svårt att prova fler än fyra-fem viner utan att bli åtminstone lite berusad.
Som om inte detta vore nog så ska man också helst ha ett speciellt format glas. Det ska vara ofärgat, ha en rundad kupa men sidorna öppningen ska vara mindre än kupan, detta för att man ska kunna snurra glaset och låta vinet virvla runt så att aromerna frigörs. Öppningen ska vara något mindre än kupan för att vinet inte ska skvimpa ut, och för att aromerna ska hållas kvar och inte vandra iväg fritt innan man har hunnit dra in dom genom näsan. Öppningen ska inte heller vara allt för liten. Man ska inte hålla handen runt kupan eftersom det värmer upp vinet, så det ska finnas en fot att hålla i.

Hur gör man då? Jo, man tar det från början. Man börjar med att bedöma vinets utseende, därefter doften, därefter smaken och sist lägger man ihop sina intryck och drar sina slutsatser. Exakt vilka termer man använder för att beskriva färgnyanser, arom och smak kan skilja sig åt en hel del, men de flesta är överens om att man ska försöka hålla sig till ett så objektivt språk som möjligt.

Utseende: Häll upp en liten mängd vin i glaset, ca 50 ml. Håll upp glaset och titta på vinet mot det vita underlaget. Det är tre kriterier man ska bedöma. Är vinet klart eller oklart, hur stor intensitet har färgen och sist, vilken färgnyans har vinet. Hos vita viner väljer man mellan citron, guld eller bärnsten, roséviner kan vara rosa eller orange och röda viner kan vara lila, rubin, granat och tegel. För att bäst bedöma färgens intensitet håller man upp det mot det vita underlaget, vinklar glaset lite och tittar igenom vinet. Är det lätt eller svårt att se igenom? Går färgen hela vägen ut i kanten eller finns det en blekare rand längst ut i kanten?

Doft: Det viktigaste sinnet när det gäller vinprovning! Det är liten idé att ens försöka prova ett vin om man är förkyld eller täppt i näsan. Snurra på glaset för frigöra aromerna, ta en försiktig sniff för att upptäcka om vinet är skadat (korkskadat eller oxiderat) och om det inte finns några sådana tecken kan du stoppa ner näsan i glaset och dra in ett djupt andetag. Vi människor kan lära oss att urskilja tusentals olika dofter men vi måste träna! Med övning och större teoretisk kunskap blir det lättare att sätta ord på sina förnimmelser, delvis för att man vet vad man ska leta efter, men också för att man skaffar sig större ordförråd och får fler smakreferenser. Även när det gäller doft ska man bedöma tre områden, är vinet friskt eller skadat, är doftens intensitet lätt, medium eller uttalad och vilka dofter kan man urskilja. Som en hjälp har man den standardiserade provningsmetodiken med sex olika doft- och smakgrupper: fruktig, blommig, kryddig, vegetativ, ek, annat. Ju högre kvalitet desto mer komplex smak. Ett enkelt vin kanske bara har en eller ett par olika dofter, men i ett kvalitetsvin kan man urskilja många olika dofter. Temperaturen får inte vara för låg, vinet får gärna hålla något högre temperatur än serveringstemperatur för att man ska kunna urskilja alla dofter.

Smak: Här ska man bedöma sex olika områden. Sötma, syra, tanniner, kropp, smak och längd. Eftersom man upplever sötma, syra och tanniner på olika platser på tungan och i gommen ska man skölja runt vinet i munnen, kanske till och med sörpla för att blanda vinet med luft. Andas ut genom näsan för att få lite hjälp av doftsinnet och avsluta med att spotta! På punkten ”smak” är det vanligt att man förnimmer liknade saker som på punkten ”doft”. Skiljer sig doften och smaken helt är vinet inte harmoniskt. Längden på eftersmaken är en kvalitetsindikator. Eftersmaken ska inte förväxlas med att tanniner eller syra dröjer sig kvar i munnen.

Sist men inte minst ska upplevelserna sammanfogas och slutsatser dras. Personligt tycke och smak inte nödvändigtvis samma sak som en objektiv kvalitetsbedömning. Saker som ska bedömas här är till exempel om vinet är ett bra exemplar av sin typ, råder det balans mellan sötma och syra, hur lång är eftersmaken, hur komplex är doft och smak och hur uttrycksfullt är vinet? Ett vin som inte alls är uttrycksfullt smakar som om det kan vara vilken druva om helst från vilket område som helst. För vin av hög kvalitet råder motsatsen. I några enstaka fall kan experten inte bara gissa druva och region, utan till och med gissa sig till vilken vingård vinet kommer ifrån.

Källa: systersommeliere.wordpress.com

Att prova öl
Titta på skummet: Börja med att titta på skummet. Ett finbubbligt tjockt skum som står länge vittnar om hög kvalitet hos ölet. Är storleken på bubblorna ojämn, eller om de överlag är stora och skummet dessutom snabbt sjunker kan man misstänka att något är fel. Troligen beror det på tekniska fel i bryggprocessen eller dåliga råvaror. Om ett från början tjockt skum sjunker mycket snabbt kan det bero på att ölet serverats för varmt eller att glaset diskats dåligt och har osynliga rester av fett, disk- eller sköljmedel på insidan. Ett annat tecken på slarvig diskning är att små kolsyrabubblor fastnar på glasets insida.
Allt öl skummar inte på samma sätt. Det gräddigaste och fastaste skummet finner man i regel hos välhumlade helmaltsöl som till exempel pils och irländsk stout. Skummet hos en välbryggd pils är fast, krämigt och ulligt som ett litet moln. Orsaken till det är framför allt att ett helmaltsöl innehåller relativt stora mängder protein som i praktiken fungerar som byggstenar i skummet. En hög koncentration av humle kan också bidra till ett vackert skum. De beska humlehartserna binder skummet och gör dessutom att det lättare fastnar på glasets väggar.
Även ofiltrerade öltyper har en generös skumbildning, som beror på att de efterjäser i flaskan. Efterjäsningen gör att ölet blir övermättat med kolsyra, som lätt frigörs på grund av de kvarvarande jästpartiklarna. De små kolsyrabubblorna bygger alltså upp skummet.

Engelsk bitter ale har mycket svag skumbildning på gund av sin låga kolsyrahalt. Vildjäst belgiskt lamibicöl utvecklar oftast inget skum alls. Detsamma gäller lambicbaserade ölsorter som faro, gueuze, kriek och framboise – med några undantag, då exempelvis fattappad kriek kan erbjuda ett fantastiskt skum.

Färgen: Ölets färg kan ge många ledtrådar vid en blindprovning, bland annat om vilken malt som använts. Öl som uteslutande bryggts på pilsnermalt har gul färg i olika mättnadsgrader. Ölsorter som innehåller karamell- eller färgmalt, det vill säga rostad malt, erbjuder större färgvariationer. Nyanserna kan vara allt från brun, rödbrun och röd till ogenomskinligt svart.

Klarhet och konsistens: Man noterar också om ölet är klart eller grumligt. Flertalet av världens öltyper filtreras så att de blir kristallklara. Det finns också öltyper som inte filtreras, utan dricks grumliga, med levande jäst kvar i ölet.
Ett från början klart öl blir grumligt när det åldras. Processen påskyndas ofta av att ölet förvaras för ljust eller för varmt. Även kraftig nedkylning kan göra ölet grumligt men grumligheten försvinner när temperaturen stiger.
Ölets konsistens avslöjar ibland dess alkoholhalt. Det gäller framför allt riktigt alkoholstarka ölsorter, som doppelbock. I likhet med ett glycerolhaltigt vin efterlämnar ölet ”ridåer” på insidan av glaset när man svänger runt det.

Dofta: För nybörjaren kan det kännas lite avigt att sticka ner näsan i ölglaset och lukta, öl är ju något man dricker. Men ölets doft ger mycket värdefull information om hur ölet är bryggt, vilken humle som använts, med mera. Vårt luktsinne är ett mycket sofistikerat instrument och näsans luktceller lär kunna uppfatta och skilja på mellan 3 000 och 4 000 olika lukter.
Att locka fram den maximala doften ur ett öl kräver en del träning och det är framför allt här som det tulpanformade provarglasets fördelar visar sig.

Gör så här:
Fatta glaset om stjälken och snurra det några varv i en cirkelformad rörelse så att ölet sätts i rotation. Enklast gör du det genom att samtidigt pressa glaset lätt mot bordsskivan, men med lite träning kan man göra det ”på fri hand”.
Det som sker när ölet sätts i rotation är att doften som samlats i den slutna kupan koncentrerats till mitten av glaset och förs uppåt i en miniatyr-tromb.
I det skedet sticker du ner näsan i glaset och sniffar. Det ger en maximal doftupplevelse. Finessen med att just sniffa och inte dra ett enda djupt andetag är att luften på så sätt förs fram och tillbaka över näsans luktceller vilket förstärker doften.
Samspelet mellan doft- och smaksinne fungerar så, att när du väl smakat på ett öl, dämpas dina möjligheter att känna doften. Tag därför för vana att alltid lukta på alla ölglasen innan du smakar på det första. Det första intrycket är oftast det bästa.
Öl kan dofta lätt, friskt och fruktigt – men också sött och dovt. Det kan dofta kryddigt eller honung, och det är inte ovanligt att det ljusa ölet doftar vört eller bröd.
Vad vi upplever som gott och inte gott är mycket individuellt. Det kanske tydligaste exemplet på det är när doften och smaken av diacetyl (smörkola) förekommer i ett öl. Diacetyl uppkommer vid alla former av jäsning. I vin ingår diacetyl som en harmonisk del i en sammansatt doft, medan den hos ett öl kan komma att dominera och få övertag över andra dofter. Doften av smörkola är vanligt hos öl som lagrats för kort tid men ibland ingår den medvetet som smakkomponent hos till exempel tjeckiskt öl. Är koncentrationen för hög kan man dock räkna med att det inte blir någon angenäm upplevelse att dricka ölet, eftersom smaken brukar motsvara doften. Ljust öl som är alldeles nytappat kan ibland ha en vegetabilisk doft som påminner om kokta grönsaker, medan gammalt öl utvecklar en omisskännlig lukt av våt papp eller läder. Se vidare under smakdiagrammet.
Alkoholstyrkan hos ett öl avslöjar sig ofta (men inte alltid) redan i doften. Det finns ölsorter som har en besvärande spritig doft som går igen i smaken och gör den obalanserad – men det finns också ölsorter där en mycket hög alkoholhalt lyfter fram doft och smak, samtidigt som den harmoniserar med ölets ”själ”.
Ölets doft har med andra ord i det närmaste oändliga variationer och det är till sist vår egen upplevelse av doften och våra dofttrösklar som avgör om vi tycker att ett öl luktar gott eller inte.

Smaka: När du doftat på ölet och noterat dina intryck är det äntligen dags att smaka. Ta en rejäl klunk och rör käkarna så att ölet kommer i kontakt med hela tungan och gommen. Om man drar in lite luft samtidigt (sörplar) blir smakupplevelsen maximal.
Smaksinnet är konstruerat för att registrera de fyra grundsmakerna sött, salt, surt och beskt och bygger sina intryck på kombinationer av dessa. Det ger stora variationsmöjligheter, men inte riktigt samma känslighet som vårt luktsinne representerar. Doften hos ett öl kan ofta ge ledtrådar om dess smak men det innebär inte nödvändigtvis att ölet smakar precis som det doftar. Vanligen är en viss doft kopplad till en viss sorts smak. Ett ljust öl med en söt doft kan till exempel ha en relativt frisk smak där sötman har underordnad betydelse, och ett öl med stor blommig humlearom har ofta en besk och torr smak.
Smaken hos ett öl är i än högre grad än doften beroende av en inbördes balans hos smakämnena, men den får för den skull inte bli tråkig. En skicklig bryggmästare kan konsten att åstadkomma den rätta balansen och samtidigt skapa en smak som skiljer ett intressant från ett ointressant.
När man bedömer smaken hos ett öl kan det vara klokt att tänka på var och när ölet passar bäst att dricka. Vissa sorter är lämpade att dricka med eftertanke i små mängder, medan andra framför allt fungerar som törstsläckare eller måltidsdryck.
Fylligheten eller ölets ”kropp” är något du känner när du har ölet i munnen. Aromen av malt och rostad malt skapar fyllighet liksom sötman i ett öl. Sötman kommer ofta av alkoholhalten, som ju högre den är lyfter fram olika smakämnen och ger ölet mer ”kropp”. Att åstadkomma en tillräcklig fyllighet är därför det största problemet när man brygger alkoholsvagare öl.
Humlebeskan är en smak som i de flesta öl märks framför allt i eftersmaken men humlen bidrar också med sin arom och blommighet.
Ölsorter som helt eller delvis bryggts på rostad malt bjuder i allmänhet på komplexa smakupplevelser förutom den rent rostade eller brända smaken. De riktigt mörka ölsorterna är oftast de fylligaste och smakvariationerna är stora. En porter kan till exempel vara både rejält torr och påtagligt söt.
Felsmaker hos öl är relativt ovanligt på grund av den moderna bryggteknik som används idag. Se vidare under smakdiagram.
Många bryggerier har en ”hussmak” som går igen i hela deras sortiment. Det är absolut inget negativt, utan snarare en användbar ledtråd vid blindprovningar. Ibland kan man efter viss övning gissa vilket bryggeri som gjort ölen men kanske inte vilket märke bara med hjälp av hussmaken.
För smaken gäller, precis som för doften, att protokollets viktigaste rader är de där du med egna ord beskriver dina intryck. Känn efter – är ölet fylligt? Har det någon kropp eller är det tunt och vattnigt? Känns det fruktigt, friskt och läskande? Är det sött eller inte? Smakar det lika bränt som det doftar?

Eftersmaken: Eftersmaken är en viktig del av ölets personlighet och det är där som många öltyper utmärker sig. Ett välhumlat öl som pils eller bitter ale har ofta en stor humlearom i doften medan själva smaken är mer diskret. Det är först i eftersmaken som humlen dyker upp igen, och bidrar med en i bästa fall njutbar, lång efterbeska.
Ofta är det just beskheten och dess karaktär som skiljer ölsorterna åt. Det kan vara mycket lärorikt att koncentrera sig på hur beskan känns. Är den finlemmad eller dov? Känns den långt fram på tungan, eller är den mer bitter och befinner sig långt bak i munnen? Är den torr och dammig? Mjuk och len eller obehagligt sträv? Känns den sur eller obehagligt aromatisk?
Eftersmaken behöver naturligtvis inte bara vara besk utan även sötma, syra, maltighet och rostad smak kan dröja sig kvar. Ett belgiskt lambicöl kan ha en lång fruktig syra i eftersmaken medan ett öl av amerikansk typ kan ha en mycket svag söt eftersmak.


Helhetsintryck: Det är först när eftersmaken klingat ut som du kan sammanfatta ditt helhetsintryck av ölet. Känns det balanserat? Är doft, smak och eftersmak i harmoni med varandra? Är ölet intressant eller ointressant? Är det välbryggt, eller har kanske bryggmästaren haft en dålig dag? Kan man dricka stora mängder av det eller är det ett öl att smutta på framför öppna spisen?
När alla gjort sina helhetsbedömningar kan diskussionen börja. Låt varje deltagare berätta vad han eller hon tycker om respektive öl. Någon kanske har en pusselbit på smak eller doft som du saknar i ditt protokoll.
Förmågan att registrera och verbalisera dofter och smaker är för många en outforskad terräng. Att prova öl är ett både roligt och lärorikt sätt att utveckla den. Genom att finna ord för våra sinnesintryck skärper vi vår iakttagelseförmåga. Vi får lättare att beskriva våra upplevelser för omgivningen – och inte minst för oss själva. Denna kunskap kan vara till nytta i andra sammanhang än ölprovning. Men visst kan det väl vara kul att imponera nästa gång du dricker en öl med gänget och förklara vad ölet ni dricker har för karaktär?

Källa: sverigebrygerier.se

Att prova vin
Ett vin kan vara välgjort och hålla en hög kvalité utan att falla alla i smaken, men genom att prova vinet på ett uppmärksamt sätt kan man lära sig att bedöma till exempel druvsort, ursprungsregion, framställningsteknik, lagring osv. Man kan också avgöra om det är ett välgjort kvalitetsvin, utan att blanda in sitt personliga tycke och smak. Att prova vin skiljer sig lite från att bara dricka vinet. Det går att optimera förutsättningarna för att kunna bedöma vinets olika karaktärsegenskaper och även kvalitén. Några saker man bör tänka på är att det ska finnas ett vitt underlag att hålla upp glaset över, detta för att bedöma färgnyansen och intensiteten. Ljuset i rummet ska helst vara vitt och tillräckligt, inte för varmt och gult som till exempel levande ljus, någonting som ju annars passar mycket bra vid vanligt vindrickande! Man ska försöka att inte förvirra smak- och doftsinnet så parfym, tobak, tuggummi etc ska undvikas innan och under provningen. En stor bukett liljor i rummet vore till exempel inte en bra idé. Den mest anmärkningsvärda skillnaden mellan att prova vin på ett seriöst sätt och att bara njuta av ett vin är att man faktiskt bör spotta ut det istället för att svälja det. Det här sistnämnda var vi väldigt skeptiska till i början men vi har fått ge med oss. Uppmärksamheten och förmågan att urskilja subtila nyanser sjunker faktiskt ganska snabbt om man inte spottar och det är väldigt svårt att prova fler än fyra-fem viner utan att bli åtminstone lite berusad.
Som om inte detta vore nog så ska man också helst ha ett speciellt format glas. Det ska vara ofärgat, ha en rundad kupa men sidorna öppningen ska vara mindre än kupan, detta för att man ska kunna snurra glaset och låta vinet virvla runt så att aromerna frigörs. Öppningen ska vara något mindre än kupan för att vinet inte ska skvimpa ut, och för att aromerna ska hållas kvar och inte vandra iväg fritt innan man har hunnit dra in dom genom näsan. Öppningen ska inte heller vara allt för liten. Man ska inte hålla handen runt kupan eftersom det värmer upp vinet, så det ska finnas en fot att hålla i.

Hur gör man då? Jo, man tar det från början. Man börjar med att bedöma vinets utseende, därefter doften, därefter smaken och sist lägger man ihop sina intryck och drar sina slutsatser. Exakt vilka termer man använder för att beskriva färgnyanser, arom och smak kan skilja sig åt en hel del, men de flesta är överens om att man ska försöka hålla sig till ett så objektivt språk som möjligt.

Utseende: Häll upp en liten mängd vin i glaset, ca 50 ml. Håll upp glaset och titta på vinet mot det vita underlaget. Det är tre kriterier man ska bedöma. Är vinet klart eller oklart, hur stor intensitet har färgen och sist, vilken färgnyans har vinet. Hos vita viner väljer man mellan citron, guld eller bärnsten, roséviner kan vara rosa eller orange och röda viner kan vara lila, rubin, granat och tegel. För att bäst bedöma färgens intensitet håller man upp det mot det vita underlaget, vinklar glaset lite och tittar igenom vinet. Är det lätt eller svårt att se igenom? Går färgen hela vägen ut i kanten eller finns det en blekare rand längst ut i kanten?

Doft: Det viktigaste sinnet när det gäller vinprovning! Det är liten idé att ens försöka prova ett vin om man är förkyld eller täppt i näsan. Snurra på glaset för frigöra aromerna, ta en försiktig sniff för att upptäcka om vinet är skadat (korkskadat eller oxiderat) och om det inte finns några sådana tecken kan du stoppa ner näsan i glaset och dra in ett djupt andetag. Vi människor kan lära oss att urskilja tusentals olika dofter men vi måste träna! Med övning och större teoretisk kunskap blir det lättare att sätta ord på sina förnimmelser, delvis för att man vet vad man ska leta efter, men också för att man skaffar sig större ordförråd och får fler smakreferenser. Även när det gäller doft ska man bedöma tre områden, är vinet friskt eller skadat, är doftens intensitet lätt, medium eller uttalad och vilka dofter kan man urskilja. Som en hjälp har man den standardiserade provningsmetodiken med sex olika doft- och smakgrupper: fruktig, blommig, kryddig, vegetativ, ek, annat. Ju högre kvalitet desto mer komplex smak. Ett enkelt vin kanske bara har en eller ett par olika dofter, men i ett kvalitetsvin kan man urskilja många olika dofter. Temperaturen får inte vara för låg, vinet får gärna hålla något högre temperatur än serveringstemperatur för att man ska kunna urskilja alla dofter.

Smak: Här ska man bedöma sex olika områden. Sötma, syra, tanniner, kropp, smak och längd. Eftersom man upplever sötma, syra och tanniner på olika platser på tungan och i gommen ska man skölja runt vinet i munnen, kanske till och med sörpla för att blanda vinet med luft. Andas ut genom näsan för att få lite hjälp av doftsinnet och avsluta med att spotta! På punkten ”smak” är det vanligt att man förnimmer liknade saker som på punkten ”doft”. Skiljer sig doften och smaken helt är vinet inte harmoniskt. Längden på eftersmaken är en kvalitetsindikator. Eftersmaken ska inte förväxlas med att tanniner eller syra dröjer sig kvar i munnen.

Sist men inte minst ska upplevelserna sammanfogas och slutsatser dras. Personligt tycke och smak inte nödvändigtvis samma sak som en objektiv kvalitetsbedömning. Saker som ska bedömas här är till exempel om vinet är ett bra exemplar av sin typ, råder det balans mellan sötma och syra, hur lång är eftersmaken, hur komplex är doft och smak och hur uttrycksfullt är vinet? Ett vin som inte alls är uttrycksfullt smakar som om det kan vara vilken druva om helst från vilket område som helst. För vin av hög kvalitet råder motsatsen. I några enstaka fall kan experten inte bara gissa druva och region, utan till och med gissa sig till vilken vingård vinet kommer ifrån.

Källa: systersommeliere.wordpress.com

Att prova whisky
Whiskyn bör provas i mindre tulpanformade glas för bästa aromupptagning. Har du inte tillräckligt många whiskyprovarglas hemma kan mindre vinglas eller konjakskupor användas. Det viktiga är att de smalnar av mot toppen så aromerna koncentreras.
Vatten och vattenglas ska också finnas tillgängligt. Rumstempererat vatten används dels för eventuell utspädning av whiskyn, dels för att kunna dricka mellan de olika sorterna. Utspädningen sker i små volymer med hjälp av pipett eller tesked. Vattenglas vid sidan om att dricka ur och eventuellt även spottkopp (om man inte vill svälja).
Provarunderlägg och penna för att kunna föra anteckningar och spara för framtida referens.

Häll gärna upp all whisky en halvtimme i förväg så den får luftas. Whiskyn ska vara rumstempererad. Häll upp lika stor mängd i varje glas (2-3 cl) så blir det lättare att beräkna mängden vatten du eventuellt ska ha i whiskyn.
Läs på etiketterna på whiskyn ni har tänkt prova hur starka, unga, gamla, rökiga, smakrika de olika sorterna är som ni ska prova. Bästa ordningen är mindre smakrik först och mer smakrik sen. Ju rökigare desto längre bak i ordningen. Yngre först och äldre sen, för att smaklökarna ska kunna hänga med. Har man väldigt gamla whiskys kan det vara bäst att prova dem för sig. Har man starka whiskys (cask strength) är det bra att notera hur starka dom är. Dofta igenom innan ni börjar. Är det whisky över 60 % så kan det vara bra att prova ytterst försiktigt innan den späds.

Titta: Börja med att studera whiskyns färg. Luta gärna glaset lite och håll upp det mot en ljus bakgrund. Färgerna kan variera från ljust gul till djupare mörkbrun. Innan lagringen är whiskyn färglös så all färg kommer från tiden i faten (förutsatt att inte färgämne tillsatts förstås, något mindre noggranna tillverkare gör).
Tre faktorer gör att whiskyn får mer och djupare färg: längre lagringstid, mindre fat och fat av högre kvalitet. Röda toner kan förekomma och indikerar sherryfatslagring. Exempel på färgtermer är blekgul, halmgul, bärnsten, guld, rödguld, brons, brun, mörkbrun.
Skvalpa whiskyn i glaset så den berör glasets väggar.
Se hur whiskyn rinner ner i små bäckar längs glasväggarna. Rinner den snabbt i tunna ridåer eller långsamt i sega klibbiga droppar? Ju långsammare, desto större kropp och mer smakextrakt har whiskyn.

Dofta: Ta upp glaset och snurra det i handen så att all whisky får luft och på så sätt avger mer dofter. Blås gärna bort det första lagret av starkare alkohol innan du sticker dit näsan och doftar försiktigt. Försök att bedöma de omedelbara och mest framträdande dofterna. Avgör om doften är lätt, frisk, ren, skarp, stickande eller rent av värmande eller brännande.
Smaka av whiskyn försiktigt. Upplev styrkan med tungan och munnen. Känn efter om du vill tillsätta lite vatten eller inte. Lite vatten hjälper till för att bättre kunna urskilja dofter och smaker eftersom whiskyn då ”öppnar upp sig”. En bra tumregel är sätta ner alla sorterna till samma styrka, t ex 30 %, men det är personligt så utforska vad du själv tycker är bäst.
Snurra på glaset så att vattnet och whiskyn blandar sig väl. Gör man inte det så skiktar sig de båda och vattnet lägger sig på toppen. Dofta igen. Blunda är ett trick som gör att man kan fokusera bättre på vad man känner. Notera vilka dofter du känner. Skriv ner de du känner igen. Skriv även ner associationer och eventuella frågetecken, använd din fantasi för att identifiera det du känner.
Exempel på dofttermer är: blommig, fruktig, torkade frukter, honung, vanilj, sherry, toffee, färska grönsaker, malt, tjära, färskt trä, marsipan, läder.

Smaka: Nu är det dags att smaka på riktigt. Ta en rejäl klunk så att det blir en munfull. Behåll whiskyn ett par sekunder i munnen så att hela tungan får chansen. Andas gärna med munnen öppen, då ger näsan ett större bidrag till det som är i munnen. Gör dig redo för att svälja whiskyn. Smakar den ungefär som den doftade? Svälj.
Känn efter vilken av de fyra grundsmakerna söt, sur, salt och bitter som är mest framträdande. Skriv ner de smaker du känner igen och de du inte känner igen försöker du associera till något så att du senare kan identifiera dem.
Exempel på smaktermer är äpplen, päron, citrus, bananer, russin, honung, nougat, choklad, sherry, knäck, hö, nyklippt gräs, örter, rostat bröd, tång, rök, färskt trä, kåda, marsipan, kokosnöt, mandel, hasselnöt.

Notera och jämför: Lägg ihop doft och smak och gör en summering av intrycken. Fundera på om whiskyn har liknande egenskaper i doft och smak. Gör en lista på de aromer och smaker du känner igen och de du inte känner igen. Ta gärna intryck andra provare men kom ihåg att alla har olika smak- och doftregister från sina liv. För dig är det dina intryck som gäller.
Vissa arombeskrivningar kan låta negativa men behöver inte vara det. Läder till exempel kan väldigt trevligt ihop med andra fruktiga, kanderade, blommiga och örtiga toner.
Gå igenom alla sorter som skall provas på ett liknande sätt. Använd provarunderlägg för att anteckna respektive sort. När du har kommit en bit i provningen, gå gärna tillbaka till de första sorterna och dofta/smaka igen. Har karaktären förändrats nu när du provat flera sorter?

Källa: mackmyra.se